Jag är förlorad
Jag är förlorad.
Jag vet det, även om Jag ännu inte vågat säga det högt.
Jag är förlorad, förändrad och fördömd från ordens mystik.
Jag v i l l så gärna.
Vill skriva om kärleken. Om lyckan. Om Dig.
Men ändå är det enda som kommer ner genom tangenterna tomma, falska meningar.
Och jag hatar att misshandla ord.
Vill skriva det där rätta. Det där som får en att
hålla andan
när man läser det.
Men det finns ingenstans att finna.
Orden har sinat från mina fingrar och lämnat mig här maktlös och eländig.
Ser på klockan nu. Har suttit här i en halv timma nu och stirrat mig blind på denna tomma sida.
Jag är förlorad.
Jag vet det, även om Jag ännu inte vågat säga det högt.
Men hur skulle man formulera sig om kärlek? Kunna beskriva det i ord?
Hur gjorde Ferlin när han träffade så perfekt med I Folkviseton?
Jag började fundera på om min kärlek inte var stark nog att lysa igenom vackra ord.
Att det var kärlekens intensitet som avgjorde dikterns utstrålning.
Och kanske dög inte
Du
och
Jag?
Kanske hade inte Vi
DET?
Men sedan skrattade Jag för mig själv här i mörkret.
Vad narcissistisk Jag var!
Trodde att Jag, en stelfingrad amatör kunde skriva om världens största underverk.
Kunde fånga de perfekta liknelserna för att få ALLA att förstå kärlek.
För visst har ingen känt som Jag känt för Dig?
Ingen kan någonsin ha upplevt det underbara Jag upplever med Dig. Varje gång vi ses.
Jag ger upp. Kapitulerar.
Jag är inte Nils Ferlin.
