fiffigteelin

På våren kvittrade Du
Skrattade och lekte med mig, retades med mig
Jag blev nyfiken på Dig trots att Du var flyktig
och så  m a k a l ö s t  flörtigt långt borta

På sommaren försökte Du värma mig,
och ja,
jag smalt  för  lätt  i Ditt leende
Jag förälskade mig och hoppades på Dig
men Du fanns
alldeles
för tillgänglig

Du ville värma så många och älska så många
-----         att jag blev avundsjuk       ------


Under hösten hade vi vårat gräl
Du mötte mig med en rå kyla och trodde att Du kunde skrämma bort mig
Du grät och slog och
jag trodde
att en del av oss dog.
Att vår kärlek ville gå ner med solen och falla med löven



Och så drog Du ditt kalla vintertäcke över Dig
och Du bäddade in Dig, låste in Dig bakom en vit fasad
Tystnaden låg över gator och hus och
Du
var borta


Men sedan förstod jag, att Du i vinterskruden        tänkte, väntade och vågade
Då kylan låg som kallast
så öppnade Du din dörr för mig
och släppte mig nära

och lika överrumplad som jag blev, lika säker var Du på mig
Och Du höll Dina armar utsträckta
För vi hade klarat oss igenom förälskelsen, kärleken och tvivlet
och jag förstod nu
att Du hade väntat och hoppats på mig
som jag väntat på Dig


Åh Världen vad jag blivit kär i Dig!